pyret

Nej nu vart den en dag till utan bloggande.. men vad gör man inte när man har en 13 veckor gammal liten sötnos som tar alls en tid till bus och mys. Det är verkligen hur mysigt som helst även fast jag till en början hade svårt för hela den nya situationen.. var tvungen att fälla någrar tårar i älsklingens armar igår när jag bara kände mig less över att jag inte var stormförtjust i honom.. han var liksom... ingenting.. för mig i början .. det var som en främling som gick runt här och jag till och med ångrade att jag valt att göra som jag gjorde.. men honey förklarade lugnt att det var fullt normalt eftersom vi faktiskt inte känner varann än, vi är två främlingar som helt plötsligt bor i samma hus.. men idag har det känts bättre, efter en jobbig och ihärdig natt med ett busfrö som gjorde allt annat än sov så har jag faktiskt saknat honom under dan.. nu känns allt bättre och med honom vid min sida för tillfället så kan jag erkänna att jag faller mer och mer för varje minut..

Varför jag kallar honom för "honom" är av den simpla anledningen att han inte fått något namn än, men det kommer nog snart, jag vill bara vara säker!