Tankar

Nu har vi så smått landat i "vardagen" igen.. trots att man bara är borta 1 vecka så hinner mycket hända hemma samtidigt som man är ovetandes i solstolen ett par timmar bort. Jag känner mig redan blek och det har knappt gått 2 dygn, men vad gör det om 50 år? Självklart hade jag hoppats på en het bränna som stannade kvar till sommaren och som fick människor att storkna av avund, men jag den önskedrömmen får stanna i overklighet. Istället är jag gyllenbrun och fin men knappast om 2 veckor, jag kanske får någon kommentar i veckan, om någon råkar skymta min hud. Jag kommer tacka och känna mig nöjd, men det är bara tillfälligt! Så därför ska jag försöka att inte leva i den hysterin som artar sig så fort man åker till ett soligt land.. varför ska man alltid vara brunast? Varför är det en tävling, och varför skäms man om man råkar komma hem och inte var tillräckligt brun? Jag är exakt lika dan, jag kommer förmodligen besöka solarieöarna inom kort, trots min färg. Nej, denna hysteri har fångat upp mitt fönuft, men jag är snart ur den! Det finns värre saker i världen än vem som är brunast, och som är värt att tänka på.